Det här med korrekturläsning är verkligen inte min grej. Vikten av att stava rätt verkar inte vara av samma prioritet för min hjärna som att bilderna, i det nyhetsbrev jag utformade för jobbets räkning igår, hamnar med exakta marginaler från varandra. Att en färg skiftar i nyans ser jag med blixtens hastighet, men att ett efternamn ska vara med stor bokstav i slutet går mig obemärkt förbi. Jag likställer detta kommunikationsslarv med att använda ett sluddrigt tal, som bara de närmsta kan förstå - en smal kod som J. Fiske skulle uttryckt sig. När man till exempel slänger ur sig något på grov skånska, som bara ens mor kan uppfatta innebörden utav. Skillnaden är att man skärper till sig i andra sammanhang och talar så att man uppfattas korrekt och bildad. Detta är dock svårt vad gäller skriftlig kommunikation och jag gör ofta slarviga fel.
Varför missar jag då dessa stavfel, jag vet ju hur det skall vara? Är jag drabbad av information overload och är så disträ att jag inte kan koncentrera mig på att få några meningar rätt? Pinsamt är det åtminstone i situationer då stavfel uppfattas som rent slarv - förhoppningsvis har jag lärt mig en läxa...gör om, gör rätt, suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar